Caroline af Ugglas

Förord: Hjälp vem är jag!

2006 blev jag kontaktad av ett stort bokförlag som undrade om jag var intresserad av att skriva en bok. Det är visst det bästa förlagen vet när kändisar skriver, säljer tydligen bra. Visst blev jag smickrad. Sa att jag skulle tänka på saken. Och det gjorde jag: tänkte på saken. Tänkte vidare. Och ja: naturligtvis ville jag skriva en bok. Det är väl det finaste och kreddigaste som finns! Men vad skulle den handla om? Ska man göra anspråk på människors uppmärksamhet måste man ha något nytt speciellt att komma med, något unikt och eget. Eller något nytt

Självklart tycker jag att jag själv är speciell. Har ett starkt ego. Jag är mitt eget universums centrum. Men så är det väl för alla? Då är kanske jag inte så speciell? Eller så är alla speciella! Så vad fan skulle jag skriva om? Jag klistrade upp små gula post-it-lappar på en vägg, fullklottrade med idéer, tankar, utkast, små historier i hopp om att hitta någon tråd att spinna vidare på. Snart var halva mitt vardagsrum gultapetserat. Men fy fan vad trist det verkade! Hade jag inte gjort någonting i mitt liv värt att skriva om? Jag mindes bara en massa oväsentligheter, hade inga dramatiska barndomstrauman, hade varken blivit slagen eller svultit. Jag var nog helt enkelt för ointressant för att fylla ut boksidorna. Och det är ju precis vad det inte handlar om: att fylla ut en bok. Den måste vara angelägen. Tiden gick, mina kontakter med förlaget blev allt mer sporadiska. Visst, det kändes fortfarande coolt att säga: Jag håller på att skriva en bok. Men innerst inne kände jag att det aldrig skulle gå och efter ytterligare en tid beslöt jag och förlaget oss för att lägga projektet på is.

Jag får ofta mail från människor som säger att jag har räddat deras liv. Det är faktiskt sant! Dom skriver att jag är deras förebild. Varför då? Vad finns det hos mig som får vissa människor att antingen älska eller att hata mig? För såna mail får jag också. Vad triggar jag igång hos andra? Kan det rentav vara så att dom som älskar mig älskar mig för att dom känner igen sig? Gillar mig för att jag är öppen med skavanker som dom flesta helst vill sopa under mattan. Och dom som hatar mig för att även dom känner igen sig. För att jag påminner om en sida dom själva inte lever ut och inte vill veta av. Det är klart att det kan vara provocerande om man själva lägger ner jättemycket kraft på att ansa sin personlighet och fasad. Och sen kommer någon jävel och visar att det kan gå bra ändå. Jag vet inte. Det är en hypotes bara.

När jag sjunger ser jag och hör ofta hur det snyftas i publiken. Efteråt kommer det fram folk och säger att dom inte kan hejda det Tårarna bara kommer. Dom säger att jag slår an någon slags vemodssträng. Då blir jag så lycklig. Då har jag nått fram.

Ända sen barndomen har jag fått höra att jag är annorlunda, att jag alltid gått mina egna vägar. Man kan lugnt säga att det inte alltid betraktats som något positivt hemifrån. En mor vill ju att man ska passa in, vara som folk. Jag har aldrig velat passa in. Eller snarare har jag aldrig tänkt i dom banorna. Passa in, vad är det? Hur bestäms det egentligen? Jag har alltid försökt vara mig själv trogen. Nä, fan vad högtravande det lät. Och vadå, om jag inte passar in i världen så får väl världen passa in i mig. Jag har aldrig känt att jag måste ha en stadig grund att stå på. Jag hoppade av skolan för att jag inte brann för den. Jag brann för konst och musik. Jag måste brinna annars kan det lika gärna vara. Då blir jag uttråkad. Och deprimerad.

Jag har förstått att en del är rädda för mig. Jag kommer in i deras vardagsrum genom teveapparaten och förstör husfriden. Jag ser dessutom förjävlig ut. Spinkig, inga bröst, groteskt stor mun. Rör mig som om jag går på tjack. Viftar spastiskt och okontrollerat med mina lemmar. För att inte tala om hur jag låter. Har jag cellofan i stämbanden? Jag är en vidrig människa helt enkelt. För övrigt verkar jag ju vara spritt språngande. Se där ett litet axplock av saker jag läst om mig själv!

Tänk om det stämmer? Tänk om det är en tidsfråga innan män i vita rockar hämtar mig och säger: Caroline, leken är slut! Nu är det stopp och belägg. Kamma dig och skaffa dig ett riktigt jobb. Och håll käften! Jag tror det är ganska vanligt hos skapande människor att man väntar på männen i vita rockar.

Jag har ställt mig frågan ”Vem är jag?” eller mer precist ”Hjälp, vem är jag?” de senaste tjugo åren. Den har präglat min vardag, man kan säga att jag har gått i daglig terapi med mig själv. Ni vet, tankarna går runt, man frågar sig saker och ger sig flera olika svar. Det har lett till insikt men även inneburit en massa svår ångest. Jag har träffat psykiatriker, psykologer, terapeuter och har under perioder ätit psykofarmaka. Jag hoppas att jag med min öppenhet kring detta hjälper människor med liknande problem. För vi är alla rätt lika under solen. Och visst fan är det svårt att leva ibland. Hur gör man? Vem är man? Vem är jag? Hjälp!

Jag ville veta om det gick att ta reda på vem jag är. Fast det klart jag visste att man egentligen inte kan ta reda på vem man är. Men man kanske kan köra uteslutningsmetoden och försöka ta reda på vem man inte är? Varför är det mycket lättare att säga vad man inte vill och tycker än tvärtom? Negationen kräver på nåt sätt mindre. Är man i studion och diskuterar ett arrangemang kan man säga att det inte får låta för duktigt, det får absolut inte låta som nån jävla Steely Dan. Men hur ska det låta då? Ja, det vet man inte. Bara hur det inte får låta. Jahapp. Ska man istället formulera hur man vill ha det måste man stå för det på ett annat sätt, det blir prestige. Ditt omdöme och knowledge sätts på spel.

En morgon våren 2006 satt jag och min man och diskuterade under en av våra kreativa frukostar. Vi brukar ha det. Där tillverkar vi mängder av tv-program, filmer, affärsidéer, you name it. Det mesta blir naturligtvis ingenting men det är väl en och annan polett som har ramlat ner. Just denna frukost pratade vi om vad vi ska göra med alla mail jag får där folk skriver om sin olycka. Lycka också. Och om att dom äntligen funnit någon som är på riktigt och är okonstlad, om att jag har blivit ett slags språkrör för dom. Jag hatar verkligen att svara på mail. Dels för att det tar en halvtimme att hitta en tangent och dels för att jag känner ett krav att svara på allt. Annars är man ju otrevlig.

Vi kom fram till att det här kanske var utgångspunkten för en bok. Om jag totalt utelämnar mig, lyfter på alla stenar, vädrar i alla garderober i bokform så kanske det kan hjälpa andra människor. Om jag verkligen lägger ut texten. Kan jag, så kan väl alla … Det var idén: att göra en psykoanalys av mig. Jag träffar en analytiker, vi spelar in samtalen och sen skriver vi ut dom. Det kan väl vara boken. Jag tog kontakt med en analytiker och presenterade tanken. Han sa nej. Han vågade inte. Han sa att det är för riskabelt. Du vet ju inte hur du kommer att reagera på en analys tyckte han. Jag gick till en annan Han tyckte idén var intressant. Vi hade ett par träffar men sen backade även han ur. Eller om det var jag som inte fick någon riktig feeling för honom. Under den här tiden förstod jag också att en psykoanalys skulle bli svår. Det tar lång tid. Ett par år minst.

Vintern 2008 var jag i Mariehamn på Åland och gav konsert på något kulturevent Det var jag och författare från Finland och Sverige. Jörn Donner var där, min mans stora idol. Jag hade ingen aning om vem han var. Innan vi skulle uppträda så var det poesiuppläsning Dom presenterade en författare från Sverige som var psykolog och poet. Ulf Karl Olov Nilsson. Vi tyckte han var skitbra. Efteråt gick jag fram till honom, hejade och undrade om han hade ett par minuter över. Vi gick lite avsides och jag frågade honom om han verkligen var en riktig psykolog. Det var han, med egen praktik och allt. Jag presenterade idén med boken i korta drag: en he said/she said-story men inte utifrån ett kärlekspar utan patient och analytiker. Jag tror UKON hade en vag aning om vem jag var, inte mer. Han kunde naturligtvis inte på plats säga någonting men vi bestämde oss för att höras och tala vidare.

Några månader tidigare hade jag varit i Göteborg för att spela in På spåret. Jag var där som titelförsvarare tillsammans med Göran Hägg. Jag vill minnas att vår första match var mot Ann-Marie Skarp och hennes man Jan Guillou. Vi förlorade. Efter inspelningen hade vi otroligt trevligt och det slutade med att jag frågade Ann-Marie om jag kunde träffa henne och prata om en bokidé. Så varsågoda här har ni resultatet. Alltså: Hjälp, vem är jag? Snart vet du det!